Sommaren och jag har haft ett något spänt förhållande sedan tonåren (mina, inte sommarens). Jag älskar den, men klarar inte riktigt av att hantera den. Vid minsta lilla gupp i sommarvägen drabbas jag av handlingsförlamning och gömmer mig inomhus. Och där sitter jag och ångslas över att jag inte är ute och inte blir solbränd.
Kanske försöker jag mig på att gå ut i solen; jag plockar med mig fika och något att läsa, och sätter mig på en gräsplätt i skuggan någonstans. Men jag hittar inte rätt ställning och skuggan vandrar iväg och det börjar pirra rastlöst mellan skulderbladen och så plockar jag ihop mina saker och går hem. Irriterad och skuldmedveten och svettig.
Nu sliter det där sommarångslet i mig igen. Å ena sidan är det fantastiskt att kunna gå till och från jobbet utan minsta ytterplagg men med bara ben och sitta med öppen dörr och arbeta – och barnen är på förskolan där de leker ute mycket och går på både kortare och längre utflykter. Å andra sidan borde man förstås vara på landet nu medan det är sol, när man kan bada och sitta ute och äta middag. För vem vet hur vädret blir sedan? Förra sommarens fantastiska värmeperiod byttes ju rätt plötsligt till regn och kyligt väder – vi gick från två bad om dagen till nästan inga dopp alls.
Den borna pessimisten. Jag vet. Jag grubblar och lägger mentala hinder i vägen i stället för att vänta och se vad som händer. Sådan är jag – men jag arbetar på det. Jag lovar.
och medan jag skriver det här tänker jag på mina vita ben och doppen jag kommer att missa, jag som älskar att bada, och tänk om det regnar hela vår semester nu när det varit sol när vi jobbat och och och ...
6 kommentarer:
Just nu har jag flytt solen på balkongen med mitt vinglas och sitter i svalkan vid datorn. Mina ben är mindre vita nedanför knäna sedan semestern i Mongoliet och Kina då jag bar piratbyxor. Från knäna och uppåt är dom kritvite. I plaskdammen här i Vällingby plaskar barnen som vildar. Tanken på att jag borde gå ut och sola min lite ger mig ångest. En gång i tiden var det bara att ta sin bok och sin filt. Nu känns det som ett tvång. Jag håller på att bli en gammal kärring.
Fast idag köpte jag nya lädersandaler.
Vinet och solen verkar ha skapat något slags tillstånd av felstavning hos mig.
Kritvita.
Mig.
Slappna av!
Det kommer alltid fler somrar med soliga dagar, för mycket sol ger cancer och dessutom är det inte så kul som man tror.
Så brukar jag tänka!
Såg att du hade min blogg på din blogroll - ändra gärna adressen till min nya blogg, om du fortfarande tycker att den är bra. danitra.wordpress.com
Kunde inte sagt det bättre själv. Fast jag har kommit lite förbi den där ångestkänslan.
Inte undra på att det var länge sedan det uppdaterades på bloggen, Danitra! Jag byter.
Japp. Nästan så det känns skönt att vara 'officiellt förkyld' och därmed inte kunna vara ute i gasset. Och tänk om våra två veckor i miniatyrstuga i Skåne regnar bort. Och... ;-)
Skicka en kommentar