tisdag 30 december 2008

Smakpolisen

I natt vaknade Gullpånken och började hojta. Den ömme fadern svor mellan tänderna och gick in för att lägga om honom.

Det var Gullpånken inte alls nöjd med. För det första ville han att mamma skulle komma och för det andra hade han åsikter om pappas klädsel:

"Du har inga byxor på dig!"

Det är hårt att vara förälder.

Ingen bebis längre

För några timmar sedan hjälpte en alldeles för pigg Gullpånke sin far med att plocka ner spjälsängen.

Vi har ingen bebis i huset längre.

måndag 29 december 2008

Alltid denna mage!

Jag ska verkligen inte säga att magsjukeoron är över. Det vore att utmana ödet. Och det vore inte sant heller, för såhär års är jag alltid orolig för magsjuka.

Men det har inte hänt något mer i den riktningen, och i dag har jag inte känt mig underlig i magen mer än en gång.

Det jag har kommit fram till är att jag måste gå till läkaren efter nyår. Det är något som inte riktigt stämmer med min mage och/eller illamåendeorganet (vilket det nu är). Nog för jag alltid haft känslig magge, men så kass i kistan som jag varit det senaste året har jag aldrig varit förut. Och aldrig så illamående. I regelbundna perioder ständigt illamående, liksom åksjuk som jag var under graviditeterna. Och jag är inte preggo. Promise.

lördag 27 december 2008

"A Bit of a Blur" av Alex James

Alex James är basist och gör ost. Han har också skrivit en fantastisk bok om hur det var att vara popstjärna i ett av Storbritanniens största band under 1990-talet, Blur.

Han berättar på ett typiskt understatement-brittiskt sätt om fyllegig, champagnefyllor (fast alltid en vit dag i veckan) och fylleknull trots älskad flickvän hemma. Mycket fylla, fast fylla beskrivet på ett Midsomermysigt vis. Och så mycket musik, franska, astronomi och ost däremellan.

Man behöver inte vara Blur-fan för att gilla Alex James och vilja läsa om hans öden och äventyr. Jag lyssnade lite på Park Life, men inte mer än så. Däremot måste man nog ha åtminstone ett lätt drag av anglofili för riktigt upppskatta texten. Utan att ha läst boken på svenska gissar jag att det är att föredra att läsa den på engelska, om man har möjlighet.

Mittimellandagar

Det blev värre.

Jag fick en attack av magsjuka, en underlig sort. Rände på toa en tio femton gånger på tre timmar, hela tiden med iskalla fötter och händer. Sedan övermannades jag av en avgrundskräkning och dåsade bort fullt övertygad om att vinterkräksjukan på något sätt nästlat sig in.

Och tre timmar senare vaknade jag mysvarm och med en utmattad men okej mage. Återhämtningen har hittills tagit 12 gånger så lång tid som själva magsjukan.

Vet inte vad det var och varför. Hittills har ingen annan visat några symptom på något liknande, men vi tänker inte ropa hej på några dagar än.

Det här var sannerligen en dålig jul.

onsdag 24 december 2008

God jul!

Det kunde ha varit värre.

Båda barnen är väldigt förkylda och har feber, och Gullpånken har rethostan from hell. Men det var inte magsjuka.

Julafton blir ändå rätt avslagen. Vi har inte orkat göra några särskilda förberedelser och farmor lovade att vara hos sin bror när allt verkade bli inställt här. Barnen är trötta och både sill och köttbullar blir köpevarianten.

Men granen är fin!


Och barnen orkar i alla fall kolla på Molly.

måndag 22 december 2008

Julsjuka

Två förkylda och febriga barn fick hämtas från dagis.

Sedan kräktes Gullpånken.

Vad ska man tro om det? Ingen magsjuka har rapporterats från dagis. Och varför i all sin dar måste detta hända precis två dagar före julafton?

Gah.

Hej mamma!

Nå, har du hittat hit än?

Klicka på länken med 0 kommentarer här nedanför, skriv något i rutan och klicka sedan i Namn/URL och skriv t.ex. Mamma där för att säga något (du behöver inte fylla i URL).

Om du vill säga något, d.v.s. ;-)

Vatten

På väg till min tillfälliga arbetsplats passerar jag nära vatten. Det blåser i dag, så det är ganska krabb sjö. Jag huttrar till men känner suget i magen.

Av någon anledning lockar det lite bråkigare vattnet betydligt mer än det stilla. En spegelblank vattenyta får mig att lyfta blicken mot närmsta land, medan vågorna drar uppmärksamheten till sig. Det är inte det att jag vill ut på sjön. Jag vill stå i vattenbrynet en stund och bli utblåst, så att jag kan vända inåt land, i lä, i skydd av ett skogsbryn.

Jag längtar ut till landet.

söndag 21 december 2008

Vad gjorde man egentligen innan barnen kom?

I dag skjutsade maken ut barnen till farmor för att bygga pepparkakshus. Stor förväntan i alla läger: Pepparkakshus! Barnfri dag!

Här hemma har vi hunnit med att skriva julkort, gräla lite, sova middag och göra det som kallas ingenting (jag läser ikapp på Heja Abbe!). Inte en särskilt produktiv dag, men det var inte heller meningen.

Jag drabbas alltid av ett visst mått prestationsångest när jag får vad man väl kan kalla en lucka i vardagen. Det är så mycket som skjuts i bakgrunden i det vanliga livet, så mycket av sånt man vill som aldrig blir gjort. Och då snackar jag inte städning.

Det hjälper att vi bestämt i förhand att inte göra något särskilt. Fast det hindrar inte att jag nyss suckade lätt när jag gick förbi högen med olästa böcker. Den som inte minskat nämnvärt sedan jag sist suckade över den. Några har försvunnit, andra har tillkommit. Den har bytt plats, det har den. Alltid nåt.

Frågan som inställer sig, såhär en kvart innan vi ska åka iväg till farmor och barnen för att äta middag, är vad fan man gjorde med all sin tid innan barnen kom.

fredag 19 december 2008

Liten repris

Det var det här med hur man behandlar frilansare och extern personal, igen.

Jag sitter just nu hos en av mina uppdragsgivare eftersom jag jobbar mot deras server. Alla är jättetrevliga och det funkar finfint. Men så blir det fredagsfika ...

Någon ropar lite allmänt i korridoren: "Nu är det fika!" Jag dröjer lite för jag väntar väl på att någon av "mina" redaktörer ska säga åt mig särskilt -- jag sitter längst bort och skulle lätt ha missat det där ropet -- jag är ju lite blyg. Men inget händer och kaksuget kickar in, så jag går ut för att lokalisera fikarna.

Jag hittar dem inte. Har ingen aning var de samlas, för det finns inget pentry. Hör något mummel någonstans ifrån, men vill inte gå och titta in i alla rum. Så jag gör mig en egen kopp kaffe i maskinen och går tillbaka till datorn.

Om de tänker på att jag inte är där, tror de säkert att jag inte är intresserad av fika. Ah så trist!


Uppdatering kl. 16.00

Nähä. Det var inte alls meningen att jag skulle vara med. "Vi har firat några födelsedagar", meddelade min redaktör. Tårta har de ätit också.

Är jag osedvanligt känslig eller är inte det här weird?

onsdag 17 december 2008

Ändrade vanor

Sedan Gullpånken förpassats ut ur vårt sovrum, åtminstone under förnatten, så har jag tagit mig en ny vana.

Jag går och lägger mig i sängen vid tiosnåret och kollar på Time Team på datorn. Det blev visst lite sent i dag, för jag kollade några bloggar, men nu är det dags.

I går grävde de upp en skotsk henge. Undrar vad det kan bli i dag!

***
Det var anglosaxiska gravar (sent 400-tal) och en "barrow" (gravhög?) gjord av bägarfolket.

Ah.

tisdag 16 december 2008

Argumentationsanalys

Jag håller just på och argumenterar lite med en av sajten Familjelivs ökända feministmotståndare. Han är intressant, för han är för jämställdhet men totalt emot feminismen och alla dess förespråkare. Men det är svårt, för han kräver alltid svar på en massa allmänna feministfrågor och blir sedan aldrig nöjd med svaren. Då anser han att man inte svarat alls, och vägrar att svara på några frågor själv. För att man inte svarat på hans.

Alldeles nyss anklagade han mig för att använda fula argumentoriska knep, t.ex. "straw man". Jag var tvungen att slå upp det, för även om jag kan föreställa mig vad det betyder så vill man inte gissa när man har med honom att göra. Så jag gick till Wikipedia. Och började fnissa. Wikipedia-definitionen är nämligen en beskrivning av hans sätt att föra det han vill kalla en diskussion.

Jag vill inte länka in till Familjeliv av olika skäl. Den som är väldigt angelägen kan få en länk per mejl.

måndag 15 december 2008

Ett annat slags kalajs

Jo tack, bjudningen gick bra.

Om man räknar bort att mamma drabbades av stora snurren precis när hon skulle ta maten, och strax därefter kördes till akuten av svärsonen. Och där satt de i 10 timmar innan en stackars stressad läkare kunde konstatera att nej, det var inte ännu ett anfall av skyhögt blodtryck utan jo, ett utslag av kristallsjukan.

Under tiden fick jag rådda ett antal släktingar som ville hjälpa till med lite för mycket, sedan försöka övertyga några trevligt kvardröjande att det var bra att de stannade och till sist hantera två mycket trötta barn, som växlade mellan avgrundsdjup sorg över att jag hade flyttat Lammet och skön samstämmighet när de liggande i mitt knä sjöng sig igenom alla lussesångerna de lärt sig på dagis.

Innan make och mamma – som bedömdes som för snurrig för att åka hem till sig – kom hem vid 2-snåret hade jag hunnit klappa om liten drömmande Gullpånke, som argt och ledset skrek: "Vill laga ma-TEN!"

Pust!

lördag 13 december 2008

Vem bjöd in släkten?

Jag fattar inte vem det är som envisas med att bjuda in släkten på luciabjudning (nästan) varje år? Vilken idiot! Då måste man ju städa och baka och laga mat och springa omkring som en galning i två dagar innan och sedan klistra på stora leendet och matt men artigt ta emot samma "invändningskomplimanger" som varje år:

– Nej men ni ska väl inte ...!
– Oh nej, det är alldeles för mycket!
– Inte hade ni väl behövt ...!
– Tänk att ni har tid att ställa till sånt besvär!

Gud så trött man kommer att vara i morgon kväll.

Ja, jag vet att det var jag som bjöd. Och att jag tycker det är roligt. Men i alla fall. *stökar vidare*

onsdag 10 december 2008

tisdag 9 december 2008

Lite sol efter regn

Allt är inte hemskt, ville jag bara meddela. På väg till jobbet i dag sprang jag på en gammal förlagsbekant som bytt jobb för ett tag sedan. Hon undrade om jag inte ville göra lite jobb för dem, för de har ibland behov av frilansredaktörer. Det vara precis vad jag behövde efter den här hemska upplevelsen.

Som frilansare kan man ha det besvärligt på flera sätt. Pengarna är förstås alltid ett orosmoment, men värst är nog att man alltid måste vara på topp. Fast man inte är det, fast man inte kan vara det. Den som är anställd kan kanske kosta på sig dåliga dagar och sega stunder, för utslaget över säg ett år så jämnar det ut sig. För en frilansare gör det sällan det. Jämnar ut sig.

Av de jobb som jag gör är en handfull riktigt jävla lysande, några är riktiga bottennapp och det stora flertalet är bra. Bra som i "det var det som krävdes" eller "tack, det blev jättebra" och allt däremellan.

Tyvärr är det sällan samma uppdragsgivare som klagar på ett bottennappsjobb som man gjort en räcka bra-jobb (eller ett riktigt jävla lysande-jobb) för. Så man har inget att kompensera med.

(Eller så är det så att bra uppdragsgivare inte säger så mycket om ett bottennappsjobb för att de vet att man i vanliga fall är helt okej?)

Professionalism javisst!

I kommentatorsbåset till inlägget om den sårade uppdragsgivaren skrev Anders Sparring:
Det kan ju vara så att du hade att göra med en idiot.
Såna finns också.
I går morse hade jag svarat att jo men nä, jag tror mest att det handlar om sårad stolthet och stress. Så långt hade jag gjort ett misstag som jag försökt korrigera och vi utbytt några sms/mejl som höll någotsånär korrekt ton. Även om vi båda överreagerat en aning på vardera håll.

Men sedan hände det mer saker:

Hen var inte nöjd med korrekturläsningen, nämligen. Jag kan förstå det, för den hade gått snabbt och jag var inte direkt i mitt bästa läge. Så jag skrev och bad om ursäkt (för tredje gången, om än för en ny sak nu) och meddelade att jag avstod arvode för jobbet. Det kändes inte mer än rätt, eftersom hen då kände sig tvungen att plocka in en annan korrekturläsare för att få ordning på texten.

Samtidigt kände jag tyvärr att jag ville säga något om hens stil. Den hade helt enkelt inte var schysst och professionell. Dumma dumma jag! Varför kunde jag inte bara ha varit den vuxna och släppt saken? Tillbaka fick jag nämligen nedanstående:
Du är för rolig.
Det tråkiga för dig är att jag fått dig på rekommendation.
De varnade mig iofs för att du har ett lite egendomligt uppträdande och jag borde kanske lyssnat bättre till det.

Lycka till med dina framtida uppdrag.
Ja, det är ett direkt citat. Det kommer från en förment vuxen person som jag inte känner och aldrig har träffat. Är det vettigt?!?

Jag undrar varför det är tråkigt för mig att hen fått mig rekommenderad (inte "fått mig på rekommendation"! hjälp!). Naturligtvis undrar jag också vad de som rekommenderat mig (jag vet vilka det är) egentligen har sagt. Och varför. Men jag undrar också vad de skulle säga om att hen hänger ut dem på det här sättet, och potentiellt alienerar en av deras medarbetare.

Undrens tid är inte förbi

Efter att ha läst om Majemas natt är det med viss skuldmedvetenhet som jag rapporterar följande:

Vi har sovit hela natten i natt.

Å andra sidan är det vår andra eller tredje sova-hela-natten-natt i samma lokaliteter som barnen på över två år. Så jag känner mig inte så hemskt skyldig i alla fall.

lördag 6 december 2008

Hur man hanterar motgångar

Under veckan har jag arbetat med ett jobb som jag tog på mig trots att jag inte har tid. Kanske för att vara lite snäll, konstigt nog. Vet inte varför just den här uppdragsgivaren framkallar ett snällhetsbehov, för jag har bara arbetat med dem en enda gång.

Eller jo, det vet jag väl: jag tycker att de verkar vara taffliga på det område som är mitt, språket. Den text jag fick förra gången kändes lite barnslig och den här gången var texten lite för tjusig för sitt eget bästa. Om ni förstår vad jag menar. Skribenten hade försökt lägga sig på en nivå som hen inte behärskade, helt enkelt.

Så jag tackade ja, noterade lite i förbifarten i mitt för ögonblicket lätt (ehem) stressade tillstånd att de inte förstod skillnaden mellan korrekturläsning (som jag ombads göra) och språkgranskning (vilket var vad texten behövde) och skred till verket. Måhända är jag lite för påverkad av mitt tidningsjobb, där man som redigerare i princip förväntas vara hänsynslös mot skribenten så länge texten blir bra – eller vadå "måhända", det var jag.

Så i går levererade jag en grundligt genomgången text, full med röda överstrykningar och dito ersättningar, tillsammans med ett trevligt påpekande om skillnaden mellan korrekturläsning och språkgranskning och att det är bra om man får rätt beskrivning på uppdraget om man ska kunna beräkna tid och kostnad korrekt.

En timme senare får jag tillbaka ett mejl som fullkomligt dallrar av förnärmad stolthet och ilska. Nej, det var en korrekturläsning som skulle göras, texten var redan godkänd av uppdragsgivaren [som om det vore en kvalitetsstämpel …] och min kontakt, som naturligtvis visade sig vara skribenten själv [ouch!], ville bara meddela att hen arbetat 12 år som copywriter och minsann varit medförfattare till en bok. Underförstått: jag skulle inte komma här och kritisera hens språk.

Jävlar vilken idiot jag är! tänkte jag först och skrev förstås ett krypa-i-gruset-mejl tillbaka med hundra ursäkter och erbjudandet att genast göra om arbetet som en korrekturläsning och leverera under helgen. Varpå jag lätt stukad gick och satte mig vid middagsbordet.

Medan vi satt och käkade hörde jag ett pling från datorn och 1o minuter senare fick jag ett sms och raskt ett till. När vi ätit klart började jag med att kolla datorn. Det inkomna mejlet var ett ampert svar: "Korrekturläsning levereras senast 08.00 måndag morgon!" Sms 1 var ett inte lika ampert kommando: "Vg konfirmera mail: leverans SENAST 08.00 måndag!" Sms 2 var ett helt oförklarligt tillägg: "Vg använd granskningsfunktionen!" Som om det inte var precis vad jag hade gjort hela tiden …

Nu kände jag mig inte stukad längre, kan jag säga. Ja, jag hade gjort ett monumentalt misstag, men jag hade ju redan erbjudit mig att ställa det tillrätta! Plötsligt började jag fnissa. Hen var så sårad, stackars typ! Fått sin fina text kritiserad, minsann! Pfff.

Korrekturläsningen svängde jag ihop på en timme. Och så lade jag in några extra, übervänliga kommentarer om hur det egentligen hänger ihop med några historiska personer som närvarade i texten och som skribenten lyckats blanda ihop alldeles.

Ha ha!

onsdag 3 december 2008

Åldrande

Det där låter väldigt gammalt och allvarligt. "Åldrande". Men åldrandet startar när vi föds, så jag tycker att jag är kvalificerad att uttala mig om det.

Jag känner min kropp hela tiden. Det är mitt mest framträdande ålderstecken. Det knakar här, det stramar där. Och någonstans gör det lite ont, hela tiden.

En väldig tur, skulle man kanske kunna tycka. För annars skulle jag gå omkring dagarna i ända och helt ostört tro att jag är 26. Och då skulle jag bli väldigt förvånad om jag plötsligt upptäckte att jag var 76.

Fast å andra sidan ser jag ju alltid min mormor när jag tittar i spegeln, så jag skulle nog klara insikten om åldrande även utan aches and pains.

Jaja. Nu ska jag knaka mig tillrätta i stolen och arbeta lite som omväxling.

Dom där i Bu och Bä-sängen

Det verkar som om det funkar, att sova tillsammans i Bu och Bä-sängen.

Gullpånken har varit hemma i dag, för han var lite varm under natten. Det var nog ingenting, men med tanke på hans nästan fem veckor långa sjuka i början av hösten tar vi det säkra före det osäkra. Han ska kanske gå i morgon. Vi får se.

I dag när jag var på styrelsemöte kom farbror Kalle förbi. Två egentligen ganska trötta barn fick glädjefnatt och sprang runt runt vilt sjungande, berättade maken. Och sedan kom de med alla sina saker för att visa dem för idolen.

Konstigt att tänka sig att Sötpricken var rädd för farbror Kalle när hon var lill-liten.

Mitt huvud är liksom tomt. Inte bara nu, utan hela dagarna. Därav den dåliga bloggtakten.

söndag 30 november 2008

En helg

Nu vill jag bara meddela att två barn sover i sin "Bu- och Bä-säng" (det är en våningssäng för alla ni som inte läser Bu och Bä). Vi får se hur länge.

Egentligen borde vi ha passat på att njuta av vårt om kvällen barnfria sovrum – som vi längtat efter det! – men vi fastnade framför inspelningar av Grey's Anatomy. Med lite vin och gruyere som vi inte orkade äta igår kväll (då jag lade mig strax efter 10 efter att ha tömt mammas garage under dagen).

Dagen idag inkluderade hopmontering av sagda säng samt tvättsugan för make och barn och för mig litet glöggparty con homeparty hos Tjockalocka. Varken plastlådor eller barnkläder, utan inredningsdetaljer. Trevligt! Men jag överdoserade lite på glöggen – blev lite för entusiastisk eftersom det var första för året – så jag kände mig übersöt i munnen hela kvällen.

Dags att lägga sig och vänta på att barnen ska börja tjoa alternativ ramla ur sängarna. (Vi hoppas dock särskilt att vi slipper det senare.)

fredag 28 november 2008

Varför gillar man saker?

Dieva funderar över vilka kriterier man har för att avgöra om en bok är bra eller ej. Det passar ju sällsynt bra in med mitt misslyckade försök att beskriva Wars storhet. Mitt svar är nämligen helt enkelt detta (och det går att applicera på musik också):

Jag läser inte så. Tycker jag att boken är bra funderar jag väldigt sällan på varför. Har alltid varit stark motståndare till alltför ingående analyser av böcker – hade redan på högstadiet väldiga bråk med min svenskalärare om nyttan och nöjet med att dissektera August Strindberg. Det enda de analyserna gav mig var en fundamental aversion mot nationalklenoden i fråga. Jag läste nog aldrig ens ut Röda rummet, av ren leda och avsky.

Till nöds kan jag ge en svepande förklaring till varför jag inte tycker om en bok. Men det går också trögt.

Till råga på allt läser jag fort och ytligt. Det jag minns något år efter läsningen är en svepande sammanfattning. Mitt läsande är i och för sig byggt på återupprepning (vilket ju funkar utmärkt när man bara minns en luddig kontur!), men inte ens efter fyra–fem läsningar minns jag något mer tydligt. När jag läser det känner jag förstås igen det, men om någon frågar vad huvudpersonen heter eller t.o.m. vem mördaren var står jag som ett frågetecken.

Så jag har inga kriterer, skulle jag just till att skriva (när jag spillde kaffe i tangentbordet, skit också! men nu har jag torkat upp det hjälpligt), men det stämmer förstås inte. Jag har säkert kriterier; jag kan bara inte tala om vilka de är.

Tur att man inte är litteraturvetare!

Världens bästa skiva

Om jag skulle bli tillfrågad vilken skiva jag tycker är bäst alla kategorier skulle jag antagligen efter lite tvekan säga Abbey Road (Beatles). Och sedan tillägga att The Head on the Door (Cure) inte är så dålig den heller och den var en viktig del av mitt liv 1986 eller så.

En som jag alltid glömmer bort är U2:s War. Varför fattar jag inte, för varje gång jag lyssnar på den faller jag ihop i en liten hög av lycka. Hela sommaren 1983 låg jag på en brygga och lyssnade på den i bandspelaren. Min sommarkompis Camilla (antagligen hennes äldre syster) spelade in den på band åt mig.

Jag hade tänkt att beskriva varför den är så satans bra, men det är för svårt. Det fantastiska har förstås att göra med att jag kan den utan och innan. Varje litet "uhu", varje litet trumslag, varje litet "doiiing" från the Edge. Och det är bara ett sådant förbannat driv!

Förstås hade jag tänkt mig att lägga in New Year's Day-videon eller nåt, men U2 måste lägga ner mycket tid på att försvara sina rättigheter – finns nästan inget utlagt på Youtube.

(Säger man förresten "skiva" nuförtiden? Eller är det "album" som gäller? Jag lärde om mig från "LP" men sen tappade jag kollen.)

torsdag 27 november 2008

Instruktioner för hur man behandlar frilansare

Inte vet jag om några av mina läsare hör till dem som ger uppdrag till frilansare, men man vet aldrig. Mina instruktioner är i alla fall enkla att följa:

Om du vill att frilansaren ska ägna sig helt (eller åtminstone nästan helt) åt just ditt stora uppdrag, var ute i god tid. Den genomsnittliga frilansaren drar sig nämligen runt på småjobb och är varken beredd eller skulle ha mage att ditcha sina trogna men små uppdragsgivare för att i stället ägna 40-timmarsveckor i 2,5 månad åt ditt jobb. Även om hen verkligen vill ha det. Särskilt inte om du hör av dig precis innan uppdraget ska starta: "Det här är 160 timmars jobb och det ska vara klart om fyra veckor." Frilansaren har dessutom kanske planerat in tandläkarbesök den här veckan och lovat sin make/a att ta dagishämtningen en extra dag.

I en frilansares arbetstid ingår sånt som fakturering och ekonomisysslor. Det är normalt sett inte rimligt att kräva 40 timmars arbetsvecka.

Om frilansaren ska sitta på företaget och göra jobbet, se då till att hen blir medbjuden på eventuella aktiviteter. Det är faktiskt svårt att föreställa sig något värre än att sitta i ett litet kyffe till rum och inse att det pågår någon slags fest utanför. Fråga om frilansaren vill gå med ut på lunch/ner i matsalen. Delas det ut något, som en bok t.ex., ge även till frilansaren. Hen känner sig utanför nog som det är.

Och du? Orsakerna till att konsulter och frilansare har högre timpenning än du är två: Det ingår sociala avgifter på 30 % på frilansarens kostnad medan arbetsgivaravgifterna redan är avdragna på din lön. Dessutom fakturerar frilansaren bara för de timmar hen jobbar. Om du slösurfar en eftermiddag på jobbet får du betalt för de timmarna också.

måndag 24 november 2008

Så trött så trött

Ja, jag är trött. Gullpånken har fått säsongens första anfall av förkylningsastma (damn! vi trodde det var borta nu) och hostar en massa om nätterna. Och mellan hostningarna sätter han sig upp och vill saker.

Han verkar inte lida så mycket av det, men vi har svarta ringar under ögonen och svårt att hålla koncentrationen uppe. Lämpligt lämpligt, när jag har så mycket att göra.

Nä, nu ska jag gäspa i soffan en stund innan sängdags.

söndag 23 november 2008

Oväntad utveckling II

I går var planen att tömma min mammas garage. Hon har redan flyttat, men garaget är fortfarande fullt med olika saker. En hel del är sånt som hamnat där under flyttförberedelserna, resten är en odefinierad massa av grejer som man måste ta ställning till: kastas eller behållas? Oavsett vilket beslutet blir måste sakerna ut och föras antingen till återvinningscentralen eller Shurgardförrådet.

För detta ändamål hade vi hyrt en stor skåpbil. Men det kom snö i går morse. Ganska mycket nysnö. Och skåpbilen hade inte riktiga vinterdäck utan något slags allround-däck. Och det var inte plogat. När vi skulle hämta en nyckel hos mamma körde vi fast. Eller fast och fast – bakhjulen snurrade runt utan att få fäste. Först trodde vi att vi hamnat på ett olyckligt halt ställe, men tredje gången vi var tvungna att gå ut och hälla sand på och framför däcken insåg vi att det knappast skulle bli någon garagetömning.

Så vi åkte tillbaka till biluthyraren med bilen. Där såg de som tur var lite förskräckta ut när vi berättade om de slirande däcken och gav oss prompt pengarna tillbaka. Och vi begav oss över vägen till Ikea.

Garagetömningen får vänta till nästa vecka. Lite surt kanske, men vi behövde verkligen köpa sängar till barnen. Hade vi inte fått en oväntad ledig dag skulle vi inte ha kommit oss för förrän efter jul.

(Pengarna räckte. Med ett nödrop.)

lördag 22 november 2008

Oväntad utveckling


Vi råkade visst hamna på det stora möbelvaruhuset (mer om det sedan). Nu undrar vi om pengarna räcker.

fredag 21 november 2008

Ljuva åtti... sjuttiotal

Vi råkar se slutet på Singing Bee på Tv3. En ålänning vinner och de spelar låten som går "celebrate good times, come on".

"Kool and the Gang", säger jag tvärsäkert. Och jag hade rätt. Men jag blev lite förvånad över att den redan var lite gammal när vi dansade till den på Bagisgårn.



Från Kool och grabbarna glider vi över på "Papa was a Rolling Stone". Där var det maken som visste att det var Temptations som gjorde den. Men den version som vi hittade på Youtube gick för fort och var för skränig, tycker jag. Nä, tacka vet jag Paul Youngs version, min version. Fast var det Paul Young som gjorde den? Kanske tänker jag på George Michael. I stället hittar jag Come Back and Stay.



Det här är inte den video jag kommer ihåg (och den verkar överförd från en videokassett som legat lite länge på något för varmt eller för fuktigt ställe). Men det är låten. Mitt tidiga åttiotal. Hur kan det ha gått 25 år sedan dess?

Det är inte lätt ibland

Veckan har varit jobbig. I måndags fick jag plötsligt ett jobb som kunde vara nästan heltid i sex veckor om jag hade tid att lägga ner 40 timmar i veckan på det. Men det har jag inte, eftersom jag har andra saker inplanerade. Och det ska vara klart – KLART KLART KLART! – till jul.

Det är den här branschens förbannelse: först går man och drar runt på kanske 40 % (om man har tur) och så plötsligt kommer något att bita i – och då måste man göra det genast. Inte "kan du ta det här i januari?" utan "kan du ta det här; det ska vara klart i januari". Så då får man jobba 140 %. Att inte ta det är inte något alternativ.

Sedan är min mamma sjuk. Hon hamnade till och med på sjukhus. "O, du måste vara orolig!" sa alla. Men jag tyckte mest att det var skönt, för ligger hon där är hon ju under uppsikt. Hon har en alldeles fruktansvärd yrsel som dyker upp någon gång om året, som vårdcentralen ignorerat (don't get me started!). "Det är nog [sic!] kristallfel i innerörat. Betala 140:- i kassan på vägen ut." Det där snurret kom förra tisdagen och sedan lugnade det sig. Tills nu i måndags, när hon plötsligt blev ostadig och illamående. Som tur var hade hon en vännina på besök, och de åkte raka vägen till akuten. 260/70 i blodtryck! Inläggning!

Och bäst som hon låg i sängen och blev behandlad med blodtryckssänkande medel svullnade hennes tunga upp. Det gör den ibland. Ibland är det bara läppen eller kinderna som svullnar. Det gjorde de förrförra veckan och då passade hon på att åka till vårdcentralen. "Det är nog [sic!] ingen allergi. Vad det är då? Din gissning är lika bra som min. [!!!] Betala 140:- i kassan på vägen ut." Så reagerade de inte på medicinavdelningen på SÖS. Där rände de benen av sig och gav henne adrenalininjektioner.

Så det var bara bra att hon hamnade på sjukhus. Hon har varit på öron/näsa/hals och konstaterat att yrseln med stor säkerhet beror på att det är fel på kristallerna, gjort en datortomografi för att utesluta problem där och fått en remiss till allergimottagning för att kolla vad svullnaden beror på. Nu är hon hemma igen och verkar må bra.

Men det gör inte jag. Ingen yrsel men en förkylning på gång. Halsontet som tog en liten semester är tillbaka. Och i morgon ska vi flytta saker ur mammas f.d. garage.

Gud så skönt med helg, va?

söndag 16 november 2008

Förvirring råder

I morse vid frukosten bad maken mig att som feminist och språkvetare läsa nedanstående betraktelse med överskriften Veckans uttryck i DN Söndag för att se om jag förstod vad som menades. Vilket jag gjorde. Läste, alltså. Förstod gjorde jag inte. Gör ni?

Gerillafeminism, eller hur?
Har du märkt att var och varannan ung kvinna numera svarar "Eller hur" på det man säger. Jaha, intresseklubben noterar, kanske du tänker, men vid närmare studie verkar de två små vanliga orden faktiskt vara tecknen på en ny feministisk strategi för att öka jämställdheten. Stieg Larssons romanfigur Lisbeth Salander är urtypen för en "Eller hur"-användare.
– Tänk att klättra ensam upp för Mount Everest? säger han.
– Eller hur, svarar hon.
Den nya trendknorren bland yngre kvinnor kan verka obetydlig, men bara för den som inte lyssnar till dess inneboende kraft att kasta om maktförhållanden. I betydelsen "Jag håller med" förstärker "Eller hur" det sagda hos den andra.
Men när de två små orden används för att ifrågasätta det sagda på vad som liknar ett postmodernt ironiskt sätt, då blir innebörden "Vem försöker du lura, dig själv?" Och då öppnar sig avgrunden för oss män, särskilt när det är omöjligt att veta vilken betydelse "Eller hur" har i olika fall.
Vem hade trott att det skulle vara så enkelt att klä av det manliga självförtroendet. Eller hur?
Timothy Tore Hebb
I min värld finns två "eller hur": den klassiska bekräftelsefrågan som i "Ni hade tänkt att åka till landet i morgon, eller hur?" och den nyare medhållande eftertrycksmarkören som i "Man blir rätt trött på alla fotbollshuliganer." "Eller hur!". Den senare ska tydligen vara rätt stockholmsk och den hör jag från folk i alla åldrar. En femtioårig man, till exempel.

Med den utgångspunkten undrar jag hur Timothy Tore har fått till det så här märkligt. Feminism? Ökning av jämställdheten? Avklädnad av det manliga självförtroendet? "Omöjligt att veta vilken betydelse 'Eller hur' har?

Är det jag som missat något nytt? För annars måste hr Hebb vara ute och cykla. Eller som jag och maken sa vid frukostbordet:

– Han är helt ute och cyklar.
– Eller hur.

lördag 15 november 2008

På väg


Just nu sitter jag på bussen och är väldigt glad över att barnvagnen där inte hör till mig. För hade den varit min skulle jag inte varit på väg till en fest med fyra flaskor vin i en påse.

Papporna tar 1/3 av vab-dagarna

Vi i Vasastan har varit ute och snackat med pappor om det här med att papporna i Stockholm bara tar dryga 30% av vab-dagarna.

Samtliga verkar vara överens om att det beror på att männen tjänar bättre och att inkomstförlusten blir större. Sant, säkert. Det är ju en miniversion av varför papporna bara tar ut ca 20% av föräldraledigheten. Fast jag tror att det (vab och fl) också beror på mäns arbete uppfattas som viktigare. Hur många kvinnor känner ni t.ex. till som är "oumbärliga" på sina arbeten? Jag har nog aldrig hört en kvinna säga något sådant, medan män inte alltför sällan säger sig (och sägs av sina respektive) vara oumbärliga på jobbet.

Vad ska man göra för att män tar ut fler vab-dagar då? undrar ViV. En pappa menar att det kommer att följa automatiskt i och med att fler pappor är mer föräldralediga. Så är det säkert också. Fast män vabbar mer än de är föräldralediga, statistiskt sett. Hur hänger det ihop? En annan pappa säger att det inte kommer bli jämn fördelning på vab-dagarna förrän kvinnor tjänar lika mycket som män. Själv ser jag det från andra hållet: Kvinnor kommer inte att tjäna lika mycket förrän männen vabbar lika ofta och är föräldralediga lika länge.

Det som jag reagerade på var hur samtliga intervjuades familjer delade upp vabbandet. "Den som har minst att göra" just den dagen får stanna hemma. Vem bestämmer vem som har minst? undrar jag. Och hjälp vad jobbigt, att behöva förhandla varenda gång barnen är sjuka!

För jämställdheten och för familjefridens skull rekommenderar jag vårt upplägg: Jag är hemma på förmiddagarna och maken på eftermiddagarna. Det är grundförutsättningen. Sedan kanske någon känner sig extra stressad av deadline eller viktiga kundbesök och den andra har det lugnt, och då kan man göra en deal. Ibland kanske det går att kalla in en mormor eller farmor. Ibland kanske någon (hrmpf) är bortrest och då får man bita ihop och fixa det själv. Men vi ställer aldrig inkomster mot varandra eller vem som har "viktigast" jobb. Sånt kallar jag nämligen maktspel och det kan aldrig vara nyttigt för en relation.

torsdag 13 november 2008

Fest2

Jag gick hem klockan 10, efter fyra glas vin. Kände mig full och jag hade avverkat alla möjliga pratobjekt. Folk dansade och jag kände, som äkta svensk, mig inte bekväm med att dansa utan att känna några av de dansande.

När jag kom hem hade jag fått ett inbjudningskort till julfest hos Lind & co.

Party party!

(Jag är frilansare. Jag blir aldrig bjuden på julbord. Betänk.)

Fest


Förlagsfest på Forum. Jag känner typ ingen. Men det är 'kändisar' här. Kända deckarförfattare och ledarkrönikörer. En och annan känd översättare. Om man är en sån som vet översättares namn. Jag känner mig lite lost.

onsdag 12 november 2008

Frestelser

Jag bara älskar Wasa Frukost med bregott på. Skulle lätt kunna äta upp ett helt paket. Det gör jag inte, för jag behärskar mig. Särskilt nu, när jag försöker tappa lite trivselkilon.

Det bästa sättet att behärska mig är att inte äta en enda liten skiva. Men barnen får nattmacka, och idag var det mjuka brödet slut och det blev att servera Wasa Frukost med bregott.

Aaargh!

måndag 10 november 2008

"The House at Riverton" av Kate Morton

Jag fick nys om Kate Morton på Bokhora och kunde bara inte låta bli att köpa den. "Anglofila stämningsmarkörer", no less! A must have.

Grace är 99 år och bor på ett hem. Hon har levt ett händelserikt liv men nu i slutskedet tar minnena från ungdomen överhanden; det ska göras en filmatisering av den stora skandal som på 1920-talet drabbade den familj där hon tjänade. I huset vid Riverton. Vi får följa henne när hon flyter mellan dåtid och nutid.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Den grep mig så mycket att jag hade svårt att släppa den, men samtidigt är det något som stör mig. Kanske beror det på att jag inte gillar de andra huvudrollsinnehavarna – barnen i familjen där Grace arbetade – kanske beror det på att Morton har valt att ägna sin uppmärksamhet åt figuranter som jag tycker är ointressanta.

Jag vill att boken skulle handla om något annat!

Upplösningen av 1920-talsdramat orkade jag inte ens läsa ordentligt, så fel tycker jag att det är. Jag bara skummade igenom det. Månne är det därför som jag tycker att summeringen av dåtiden sker för snabbt, men det känns märkligt när personer som Morton har ägnat mycket tid åt bara försvinner med ett raskt penndrag.

Kvar blir Grace, i sin gamla uppenbarelse. Och i upplösningen av nutiden ramlar det ut en hög lösa detaljer som jag bara skakar på huvudet. På de detaljerna hade Morton kunnat skriva den bok som jag egentligen ville läsa. Den som handlade om Grace snarare än om familjen Hartford.

lördag 8 november 2008

Halsjäveln

Nu har jag ont i halsen för åtminstone femte dagen i rad. Utöver den förbannade hostan. Det vill aldrig släppa, det onda. Flyttar omkring sig lite i halsen, men framåt kvällen sitter det där.

Maken hade samma likadant i över en vecka.

Jag hoppas på lindring inom några dagar.

fredag 7 november 2008

En bil mot en pappa

"Men! Förstår hon inte? Så kan man ju inte jämföööra!"

Hur många gånger har man inte hört just de orden när man försöker visa att ekonomin skulle tillåta att en pappa var föräldraledig om familjen inte valde en flytt till villa eller ny bil? Hundratals gånger.

Ändå vill nästan ingen erkänna att de faktiskt prioriterar status och levnadsstandard framför mannens rätt/plikt/ansvar/nöje att vara hemma. Alla konsumtionsvaror och fina hus och nya bilar köper man ju för barnens skull! För att barnen ska ha en gräsmatta att leka på och att man ska kunna köra dem till deras aktiviteter.

Som om barnen skulle uppskatta en gräsmatta mer än sin ena förälder!

Skärp er människor. Det finns folk som verkligen inte har råd, för att de har dåligt betalda jobb och redan lever på gränsen. Ni andra får ta och erkänna att det bara handlar om slöhet.

torsdag 6 november 2008

"The God Delusion" av Richard Dawkins

Vill man hitta en övertygande anledning till att inte tro på någon gud, ska man läsa den här.

Jag var redan ateist när jag började läsa, men jag kan ibland tycka att Dawkins tar i lite väl mycket mot religionen. Jag kan förstå varför man är religiös även om det inte är något för mig.

När frågan om konfirmation kom upp i trettonårsåldern tänkte jag att det var dags att ta reda på om jag trodde på gud eller ej. Jag är döpt och var mycket i kyrkan som liten – mamma sjöng i kyrkokör och senare jag också – och har trivts där så det kändes som något som jag måste ta itu med. Efter konfirmationsundervisningen var jag fortfarande osäker men konfirmerade mig ändå. Jag hade ju inte definitivt avgjort frågan.

Sedan låg tankarna om det religiösa nere i närmare tio år, tills svaret bara infann sig på min tunga. När jag flyttade in i min studentkorridor bodde där en alldeles nyss konverterad och mycket seriös katolik. Han befann sig i en rätt febrig och missionerande sinnesstämning och konfronterade mig om saken. Utan att tänka mig riktigt för sa jag rakt ut: "Nej jag är inte troende kristen. Jag tycker att Jesus är fånig."

Och det gör jag. Fånig och pretto. Det avgör ju liksom saken. Finner man inte Jesus övertygande i sin roll som guds son, kan man knappast vara kristen. (Är man i avsaknad av religiös entusiasm går man inte heller direkt ut och letar upp en Jesus-fri religion att ta till i stället.) Den stackars nyblivne katoliken blev hemskt upprörd och sårad, och det förstår jag. Det jag sa var som att säga till en nybliven förälder att hens barn är fult. Han flyttade ut strax därefter så jag hann aldrig redeema mig. Man behöver ju inte vara otrevlig ba'fatt man inte tror på någons gud.

Där skiljer sig Richard Dawkins och min uppfattning. Jag menar att man kan respektera någons tro trots att man tycker det är snicketisnack; han menar att man inte ska underblåsa folks hjärnspöken. Han argumenterar för sin åsikt på ett övertygande sätt, men överdriver inte så lite för att plocka poäng. Enligt honom motiverar religiös fanatism att inte ens husbehovsreligiösa bör undgå ständigt ifrågasättande.

Det som verkligen fångade mig var hans argument mot intelligent design. Jag kan inte på något sätt göra dem rättvisa så här, så jag rekommenderar å det strängaste att ni tar er igenom boken av den anledningen. Jag är så väl bekant med Darwin som den genomsnittlige någotsånär informerade människan är, men här fick jag några riktiga darwinistiska uppenbarelser.

Richard Dawkins har övertygat mig om en sak åtminstone: Det är inte ett mirakel att vi har en så perfekt utvecklad naturvärld. Det är oundvikligt.

onsdag 5 november 2008

Ehhhhe. Ehhhhhe. EhhhhhEEEEE

Till skillnad från Kaos-Anna har jag sovit som skit i natt. Inte barnens fel denna gång, utan den jävla eviga hackhostans.

När det hackhostas går det inte att sova i sängen. Jag måste sova i soffan i sittande ställning, uppallad med en massa kuddar. Det är en av anledningarna till att gamla soffan är kvar och att nya soffan åkte ut när vi insåg att vi hade en soffa för mycket. Den gamla soffan är perfekt för sittsovning. Den nya bröt man ryggen på om man försökte sig på det. Eller ramlade helt enkelt ut.

Men det är lika bra att jag sover dåligt. När jag sovit en hel god natt är jag helt slut dagen efter. Så akta dig Anna! Den energiska känslan är bedräglig.

Soffan heter Karlskrona tror jag, och inköptes på Ikea av svärföräldrarna 1967 eller så. Det är en fantastisk soffa. Vi funderar på att byta kuddar och plymåer och klä om den. Säkert apdyrt, men vad gör man när ens soffa är världens skönaste?

måndag 3 november 2008

Typisk höst

I dag har den förkylning som legat och lurat under ytan i nära två veckor gjort sig påmind på riktigt. Det ligger liksom ett vaddtäcke över mitt huvud och det kittlar i näsan.

Bara barnen slipper så man får vara sjuk i fred.

torsdag 30 oktober 2008

Rytmen i blodet

Klockan är elva. Det regnar och gatlyktorna speglas i den våta asfalten. Jag har precis kollat på ett avsnitt av Grey's anatomy och valt att inte fortsätta med nästa. Det blir för sent med en timmes tv-tittande till. En mycket trött make har redan lagt sig.

Det slår mig att för några år sedan var den här tiden på dygnet min bästa tid. Då hade jag satt mig tillrätta med en kopp te framför datorn och jobbat två tre timmar, plockat fram en ny bok att fördjupa mig i eller tittat ikapp på några inspelade program.

Jag undrar hur länge det ska vara så här, hur länge det dröjer innan jag skulle kunna återfå åtminstone delar av min dygnsrytm. Kanske får jag vänta tills barnen är stora nog att gå själva till skolan. Sex år, då kanske. För man kan väl skicka en åttaåring och en tioåring att gå ensamma men tillsammans 300 meter? Även om de ska över tre gator? Det finns ju trafikljus.

Sex år.

onsdag 29 oktober 2008

"I huvudet på en mamma" av Hanne Kjöller

Det var med viss tveksamhet som jag plockade upp I huvudet på en mamma. Det jag har läst om boken och det Hanne Kjöller säger om ämnet har inte gjort mig helt välvilligt inställd.

Så illa som jag befarade var det inte. Men jag är tudelad.

Å ena sidan håller jag med om Kjöllers kritik av moderskapsmyten, å andra sidan blir jag lätt trött av hennes krav på att man ska vara tacksam för att man kunnat få barn. För mig är det inget motsatsförhållande att vara räligt trött på och av dem som man älskar mest på jorden.

Jag är inte heller riktigt säker på vad hon vill med boken. Ge oss sina åsikter, förstås, men sedan då?

En invändning mot boken som kommit efter läsningen (som ägde rum under semestern för två veckor sedan) är att jag inte riktigt minns något ur den. Men den minneslösheten kanske jag inte ska lägga på Hanne Kjöller. Det är troligen barnens fel ... ;-)

(Korrekturläsaren i mig ser att någon glömt att kontrollera innehållsförteckningen en sista gång ... Kapitlen har fått fel sidnummer. Aj aj!)

Brottsvåg i Kristineberg

I morse bestämde jag mig för att inte gå till jobbet som jag brukar göra, eftersom jag skulle träna på lunchen och jag har så väldans mycket att göra att inte båda hinns med. Det var ju tur att jag beslöt det, av två anledningar.

För det första: Det var jävligt halt på marken av kombinationen väta och nattfrost.

För det andra: När jag stack nyckeln i niotillhållarlåset i lokalens dörr kunde jag inte vrida om den. Det var helt stumt. Äh. Dörren kan hamna i någon slags spänning ibland, en svit efter ett inbrottsförsök för några år sedan. Så jag lyfte blick och hand för att dra till i dörren för att spänningen skulle släppa ... och såg att det inte längre fanns någon låskolv kvar i underlåset (som iofs sitter över niotillhållarlåset). Ja, hela ytterdelen av låset var helt bortbänt.

Det var bara att ringa till N och meddela sakernas tillstånd, jaga rätt på en låssmed, halka ner till Krillans kafé för att vänta på smeden, halka upp igen och med bävan vänta på att han skulle öppna dörren. Hade inbrytarna tagit sig in eller ej?

Det hade de inte. Vilken lättnad! Inte för att det finns något direkt av värde att stjäla här, utan för att det inte finns. Inbrottstjyvar på jakt efter värdefulla saker kunde ha blivit förbannade över värdelösheten och trashat stället. Och hade de snott min numera avskrivna dator hade gårdagens arbete varit försvunnet.

Den största irritationen – förutom kostnaden för nytt lås, förstås – blev 1 1/2 timmes förlorad arbetstid och hotet om ett inställt välbehövligt träningspass. Som tur var kan min älskade make hämta barnen i eftermiddag, så jag fick gå och träna i alla fall. Och jobba så jag hinner klart med uppdraget till deadline.

måndag 27 oktober 2008

I Borås?

Jag tror det är bäst att följa Anna-Karins råd om Statcounter i stället för Feedjit om jag vill veta var folk sitter och läser bloggen.

Att kusinen i Uppsala påstås befinna sig i Tierp är en sak – det är i alla fall i rätt landsting och landskap – men nu påstår Feedjit att jag är i Borås!

Ouch!

När vi rensade hos mamma i går dammade jag huvudet rakt i trappen ovanför blindkällardörren.

Jag vrålade av smärta, maken undrade hur det gick, jag vrålade "Tyst!" (det är det värsta jag vet, att besvara frågor när jag har ont), han fortsatte fråga och jag skrek "Håll käften!" eller något liknande trevligt, Gullpånken undrade "Va do mamma?" och Sötpricken förklarade "Mamma gjorde illa sig".

Min mor sa inte ett ord. Hon känner mig, hon.

I dag har jag en långsmal bula precis i hårfästet, och det liksom ilar i huden när jag råkar komma åt den.

söndag 26 oktober 2008

Bokminnen

I dag var vi hos min mamma – som ska flytta om två veckor – och hjälpte henne med att rensa det sista på vind och i källare. Vi slängde en massa gamla tapeter som de förra ägarna lämnade kvar när de flyttade 1975 och högar av gamla Vecko-Revyn från 80-talet. Varför, o varför har jag sparat dem? Hade det varit gamla nummer av Okej hade jag förstått det bättre.

Jag gick också igenom en byrå full med mina gamla böcker. Det var svårt att veta vad jag egentligen vill spara och kanske gjorde jag ett rätt udda urval. Bland böckerna som jag packade ner i spara-kassen hamnade Narnia-böckerna, serien om Svarta hingsten av Walter Farley och Jill-böckerna av Ruby Ferguson. Varför en unge som inte suttit på en häst mer en handfull gånger läste så mycket hästböcker (det här är bara toppen på isberget) vet jag inte och inte heller varför jag bestämde mig för att behålla Jill-böckerna. Minns inget av dem, faktiskt. Mer än att jag läste dem med behållning då.

Det riktigt spännande i dagens bokskörd är kassen med Barbara Cartland. Trots vad man skulle kunna tro om man följt mitt yrkesliv de senaste tio åren, har jag aldrig läst Harlequin-romaner eller Vita serien. Jag tror att jag har svårt för det där romantiska anslaget. Men av någon anledning läste jag i sena tonåren ganska mycket Cartland – köpte en bok när jag skulle resa någonstans. Det var troligen den historiska touchen som intresserade mig.

Sedan ska man nog tänka på att det här var före det stora pocket-genomslaget i Sverige. Jag minns att man efter varje London-resa fantiserade om att pocketböcker skulle vara lika tillgängliga här som i Storbritannien. När Pocketshop kom 1989 var det som ett mirakel. Svårt att tänka sig nu, att det i princip inte gick att få tag på annat än inbundna böcker. Även såna utgivare som En bok för alla hade rätt små utgivningar och hade man inte råd med hard covers var det tidskrifter eller romantiklitteratur som återstod om man ville spontanläsa något.

Hästböckerna åker nog upp på vinden tills vidare. Barbara Cartland får stanna här nere ett tag till – jag riktigt längtar efter att bläddra fram fattiga guvernanter av god familj och stela hertigar med skarpa käklinjer!

lördag 25 oktober 2008

I strupen

I total brist på fantasi och med dotterns önskan om "kom fritt" gjorde vi biff med pommes frites och bearnaise (Lohmanders – bästa färdiga!) till middag.

Strax efter att jag tuggat i mig 3/4 av biffen (och en försvarlig mängd pf med bearnaise) kände jag hur det började göra ont i matstrupen i mellan-brösten-höjd. Det har jag upplevt förut, när jag äter något svårtuggat snabbt, men nu gav det inte med sig. Det kändes som om matstrupen inte lyckades få ner maten mot magen.

Till slut var jag tvungen att gå in på toaletten och – trots att jag inte kände mig det minsta illamående – försöka få upp maten. Det som kom upp (ursäkta!) var inte något kräks, utan liksom (ursäkta igen!) slemmiga tuggade men helt osmälta klumpar. Tre–fyra klumpar senare lättade det onda.

Men vad var det? Jag tuggar maten, jag lovar!

Uppe


Och benen sa inget. Armarna klagade lite, bara.

Båten som ska upp


Här ligger båten som ska upp. Svärmors. Det är visst högvatten.

fredag 24 oktober 2008

Hallå Tierp!

Nu är jag hur nyfiken som helst.

Jag tror mig veta vem det är i Kairo som läser och är helt säker på vem gustavsbergaren är. Några Göteborgsalternativ har jag också.

Men vem är det som läser i Tierp? Och kommer in via Facebook! Är det någon jag känner, alltså? Men vem?!?

Snälla Tierp, put me out of my misery!

Kors i taket!

Jag sprang! När jag var och tränade på lunchen sprang jag. Jag sprang. Inspirerad av Kaos-Anna.

Unheard of.

Och jag insåg en sak: Min urusla kondition tidigare berodde på rökningen. Numera – efter 6 1/2 års rökstopp (feströkning några gånger om året räknas inte) – är konditionen bara normalusel.

Efter springandet tog jag mig an de lösa vikterna. Rygg, axlar och armar. Det känns som om jag kanske skulle kunna komma tillbaka till 2002 års ryggaxelarmstyrka. Kanske. Om man får vara någotsånär frisk någon gång.

Får se vad benen har att säga mig i morgon. När jag ska tvinga dem att vara med på båtuppdragning.

torsdag 23 oktober 2008

Vab javisst!

Hemma med lätt febrig Gullpånke.

Ingen större fara i dag, för arbetet den här veckan är lite långsamt. Tur, för huvudet är också långsamt.

Lustigt det där med koncentrationsförmåga. Mina semesterdagar på landet gav en uppenbarelse: Jag befinner mig tydligen i ett lätt men konstant stresstillstånd. Tillräckligt lätt för att inte märkas så mycket, men tillräckligt stressat för att huvudet inte riktigt vill vara med.

Jag har alltid haft mycket i huvudet – det är ett enda surr från morgon till kväll – och varit dålig på fokus och koncentration. När jag toppar med lite stress känns det som om tankarna bara rinner bort från mig.

Vad gör man åt sånt?

tisdag 21 oktober 2008

Hallå i sjukstugan!

Visst är vi sjuka igen.

Maken har fått något som satt sig på halsen – sedan i lördags är han jättehes, och det blev inte direkt bättre av att han var tvungen att snacka hela dagen i går. Jag börjar få känningar av halsen jag också. Ingen surpris direkt, för jag suger åt mig alla halsåkommor.

Barnen är än så länge (peppar peppar, de är inte hämtade från dagis än!) bara lite snörvliga.

Är inte hösten en underbar tid?

lördag 18 oktober 2008

Tillbaka i stan

I går tog jag tolvbåten hem och hann till och med jobba lite innan jag hämtade två mycket glada barn på dagis.

Det var så fantastiskt skönt att få leva en kort stund i sitt riktiga tempo. Men det är bedrägligt att vila ut. Kroppen och hjärnan protesterar direkt när de tvingas återgå till vardagen.

I dag har jag ont i både rygg och huvud. Det känns som om jag aldrig varit borta.

torsdag 16 oktober 2008

Sjöglimt

Här är vår fantastiska utsikt från altanen! Träd, träd och åter träd.


Man skulle kanske tro att vi bor mitt inne i skogen, men nej. Huset ligger kanske 100 meter från stranden; det tar två minuter att gå ner till vattnet. Kolla noga på högra delen av bilden, strax över mitten. Syns det inte något liksom aningen ljusblått? Nej? Kolla på förstoringen här då:


Jo, där har ni det! Vattnet! Tänk bara hur bra man kan se det när det är avlövat.

Någon som har lust att köpa sisådär 3.000 kvm gles blandskog på rot?

(Bilderna togs igår; det regnar visserligen inte längre men mulet är det.)

Regn

I dag är det regn. Jag är lika glad för det, för då behöver jag inte välja om jag ska gå ut och gräva (upp jävla busken) eller sitta inne och läsa.

Sov gott i natt också, men vaknade nån gång mitt i av en konstig känsla. Handen låg på magen och jag kände att det var så men ändå inte. Svårt att beskriva, men när jag kollat att jag inte drabbats av magförlamning (hur man nu kollar det!) somnade jag om.

Vilka konstiga grejer man kan få för sig i sömnen.

Malinka 2–jävla busken 3

Får jag lov att presentera en jävla buske?


När vi kom hit täckte den sisådär 4 kvm av vår yttepyttelilla gräsmatta, så jag klippte ner den ordentligt (1–0). Men det räckte förstås inte, utan den växte på sig igen (1–1). Så jag plockade ner den lilla kallmur som den stod bakom och klippte ner den ordentligt igen (2-1).

Det var naturligvis inte tillräckligt, så jag fick gräva upp den. Den hade sträckt sina rötter otroligt långt, in under stora stenar och in i skrevor i berget. Men jag fick upp allt (2–2). Trodde jag.

Det är bara att gräva på.

onsdag 15 oktober 2008

En annorlunda onsdag

I förmiddags tog jag en promenad i det vackra vädret. Det var rätt mycket folk som var ute och rörde på sig – med tanke på hur öde det brukar vara här på somrarna kunde man kanske förvänta sig att det skulle vara helt folktomt nu, men icke. Det hamrades här och krattades där. Visst, det finns en del bofasta, men även bofasta öbor jobbar vanligtvis i veckorna.

Har jag kanske missat att det är höstlov eller så?

Varje gång jag knallar runt här på ön tänker jag att priset på trallvirke borde vara betydligt högre. Folk är ju helt galna med sina altaner och verandor! Och de bygger dem flera meter ovanför marken! Det ser inte klokt ut.

Den här ön är rätt bergig, så väldigt många tomter består till stor del av bergknallar. Vad jag inte förstår är varför man absolut ska bygga husen högst upp på högsta knallen. Husen sitter uppflugna där uppe, och eftersom det är långt till plan mark bygger man en altan runt om. Naturligtvis glömde jag ta med mig kameran på promenaden, så jag har inga bildexempel. Om det blir uppehållsväder i morgon ska jag ut och gå igen; då kan jag kanske skaffa bildbevis.

Vårt hus är också en aningen uppfluget. Det var ursprungligen en enrumsstuga, med en enkel gavel, som nådde ungefär till det lilla fönstret till vänster på långsidan här. (Långsidefönstrena har vi satt in.) Högra snedtaksutbyggnaden gjordes senare.


Det ursprungliga huset låg väl rätt okej på marken, men jag hade nog placerat det mera till vänster på den här bilden:


För så snart man började bygga ut det hamnade det en ganska bra bit över marken:

Så ja, jag kastar nog en hel del sten i glashus när jag klagar över de uppflugna altanerna. :-D

tisdag 14 oktober 2008

Men jag är visst galen!

Tror ni inte att jag gjorde det igen? Beställde ännu fler böcker!!! Man blir ju trött på sig själv.

Men jag läste det här häromdagen, och sedan har jag tryckt tillbaka och tryckt tillbaka ... men nu gick det inte längre. Det är precis min slags genre. Och jag måste ju ha båda böckerna liksom.

......................

Vadå Hemnet-junkie? Jag är Adlibris-knarkare.

Nu ska jag i alla fall sluta spamma bloggen (kan man spamma sin egen blogg?) och laga lite mat.

Mot kvällen

Solen går ner bakom grannens garage. Jag har varit uppe hos grannen och meddelat att jag är här, billös, så att de inte undrar varför det plötsligt lyser hos oss och ryker ur skorstenen.


Brasan är igång (och tv:n) för att få upp värmen. Kolla min smarta lösning på golvlampe-problemet!

Jag tog bilderna för ungefär trekvart sedan. Nu är det mörkt – i alla fall om man tittar inifrån. Månen är uppe. Nu funderar jag på om jag ska tända utebelysningen eller ej.

Lite konstigt

Ja, det känns lite konstigt att vara här ensam. Tror inte att jag har varit här utan barnen sedan de föddes. Några timmar förstås, men inte så här.

Precis när jag steg in genom dörren, in i det tomma och tysta huset ville jag bara åka hem med en gång. Och när jag gick genom huset för att sätta på elementen och såg barnens saker överallt blev jag riktigt gråtmild.

Jag är måhända väldigt lättstressad, men det känns som om jag går på högvarv jämt nuförtiden. Eftersom jag är en i grunden lat typ, som trivs bäst när livet går i en jämn lunk till vardags, mår jag ibland rätt dåligt av det upptrissade tempo som det tydligen innebär att ha barn. Vi jagar från den ena programpunkten till den andra, och inte ens när barnen har lagt sig är det lugnt för då ska man hinna göra allt det som man inte hann innan.

Men ändå räcker det med insikten att man ska vara borta från älsklingarna några dagar för att man ska inse vilka finingar de är. Sötpricken och Gullpånken.

Hej landet!



Hejdå båten!



Hejdå stan!



På båten


Frukost nummer två.

På väg ...


... för att lämna ett jobb innan jag tar båten. Men plötsligt känns landet-resan inte lika lockande. Känsla för att Gullpånken var så glad och gullig i morse när han vaknade. Vet inte. Men om jag ändrade mig och stannade hemma skulle jag snabbt ångra mig. DET vet jag.

söndag 12 oktober 2008

Förresten

Ingen är sjuk i familjen just nu. Undrar hur länge det håller.

*tar i trä och peppar peppar*

"Översättarens anmärkningar" av Erik Andersson

Som jag sa tidigare gick det inte att motstå att beställa Översättarens anmärkningar av Erik Andersson, hans dagbok från översättningsarbetet med Tolkiens Ringarnas herre.

När den kom gick det inte heller att motstå att läsa den, trots att jag faktiskt fortfarande aktivt läser The God Delusion. (TGD är trögt arbete, mest för att jag bara lyckas stjäla till mig fem minuter här och där. Det är inte bokens fel att det är segt i alla fall.)

För en sådan här bok finns två, kanske tre målgrupper. Tolkienfantaster, översättare och de som är intresserade av språk och översättning. Tre sorters nördar helt enkelt. Faller man utanför de grupperna är det troligen inte något man vill läsa. Hör man till dem är det som att äta smågodis i precis lagom mängd: små bitar av något gott.

Jag är inte så himla bra på innehållsreferat, känner jag. Läs beskrivningen på Adlibris, vettja.

onsdag 8 oktober 2008

Förväntan

Nästa vecka ska jag åka ut till landet. I tre dagar ska jag vara ensam, med mig själv, mol allena.

På tisdag morgon tar jag båten ut, dragande på en dramaten fylld med god mat och böcker – och kanske första säsongen av Vita Huset. Datorn får följa med också. Och sedan ska jag läsa och gå promenader och kanske plocka fram spaden och gå och lägga mig när jag vill och läsa lite till.

Himmelriket. Fatta, himmelriket!

Konstigt nog har jag inga bilder på huset utifrån. Så det får bli en reprisbild:
Sötprick och pappa utanför friggeboden.

måndag 6 oktober 2008

Nu börjar det bli tjatigt

Ja, Gullpånken är sjuk igen. Vanlig jävla förkylning, men är man då märkt av sviterna efter nästan fem veckors infektioner, får man feber av förkylningar också.

Och som förut infinner sig någon feberfri dag mellan feberdagarna, bara för att väcka mammas och pappas hopp om att pånken snart blir frisk. Icke.

Till råga på allt är barnafadern på tjänsteresa i utlandet större delen av den här veckan. Så det är jag som får ta vabbandet. Med hjälp av mormor och farmor.

Det känns som att den här hösten inte kommer att bli särskilt arbetsintensiv ...

lördag 4 oktober 2008

Fotografen


Sötpricken har upptäckt "kameran i datorn". Det blir många konstiga bilder.

onsdag 1 oktober 2008

"The Art of Detection" av Laurie R. King

Okej, jag hade tänkt att skriva något långt och upplysande om Laurie R. King och hennes två huvudpersoner: polisen Kate Martinelli i nutida San Francisco och teologistudenten och arvtagerskan m.m. Mary Russel i 1920-talets London/Oxford/Sussex m.fl. ställen. Men jag nöjer mig med att skriva följande:

Har man inte läst Kings böcker om Russel, flickan/kvinnan som är en åldrande Sherlock Holmes' partner, ska ni göra det. Det finns ganska många böcker i serien nu, men jag rekommenderar förstås att man börjar från början: The Beekeeper's Apprentice och A Monstrous Regiment of Women. De två finns översatta till svenska, ser jag när jag kollar Libris, som Drottningfällan och Det monstruösa kvinnoregementet. Jag har inte läst översättningarna, så jag har svårt att säga något om dem. Annat än att originalets engelska är en så pass distinkt engelska som kan lida svåra förluster i översättning, oavsett översättarens skicklighet. Ni ska inte avskräckas av Holmes närvaro. Detta är inte några pastischer, utan bara stöld av karaktärer. Och gjorda av en mästerlig tjuv!

Serien om Martinelli (som börjar med A Grave Talent) tilltalar mig inte riktigt lika mycket som Russel-serien, men den är läsvärd. Och det är Martinelli som är huvudpersonen i The Art of Detection. Men Sherlock Holmes är helt klart inblandad.

Äh hörni, ta nu och läs alla Mary Russel-böcker (den senaste utgivna är Locked Rooms). De tidigare finns på svenska bibliotek, kolla Libris, men de senare måste man köpa. Men vid det laget är ni krokade! Och så ska ni läsa Martinelli-böckerna, och sedan kan ni läsa The Art of Detection!

Författarens sajt, med lista över samtliga böcker och diverse annat, hittar ni här.

tisdag 30 september 2008

Åh nej!

Jag hade just kommit fram till att nu minsann skulle jag ta mig igenom mina olästa böcker innan jag köpte några fler.

Men så läste jag Bokhora och så var det klippt.

Nu ligger en beställning på Adlibris på Erik Anderssons Översättarens anmärkningar. Och då var jag ju tvungen att köpa Dominika Peczynskis kokbok när jag ändå höll på. (Att jag la en beställning på Yvonne Hirdmans Gösta och genusordningen och Hanne Kjöllers I huvudet på en mamma häromdagen behöver jag kanske inte nämna?)

Jag är fan helt oförbätterlig!

Höst


Nu är det höst på vägen till jobbet. Hur gick det till? Det var ju vår nyss!

måndag 29 september 2008

O hemska natt

Jag har kommit att avsky kvällar och nätter, den tid som förut var min bästa.

Kvällarna är en enda lång väntan på när det ena eller andra barnet ska vakna och behöva bli omsövt. Nätterna är en enda hackemat av skrik, gnöl, bök, sömngångare och diverse sjukdomssymptom.

Värst är skräckkänslan när jag är ensam med båda barnen. I dag kommer maken komma hem, om än sent, men nästa vecka blir jag ensam i fyra nätter. Jag känner redan obehaget komma smygande.

söndag 28 september 2008

Så mycket böcker, så lite tid

Förr i världen läste jag en bok om dagen. Eller åtminstone 2–3 i veckan. Det gick i perioder, men i snitt klämde jag säkert 200 bokläsningar om året. Det var inte 200 nya böcker, för jag är en notorisk omläsare; det är en av grundstenarna i min läsning, att jag läser om och om och om.

Då när jag läste så mycket satt jag oftast vid köksbordet eller, under mina studentdagar i korridoren vid skrivbordet, med en kopp te och ciggen till hands. När jag hade läst klart, ofta vid en tidpunkt som andra skulle kalla mitt i natten, gick jag till bokhyllan, ställde in den nyss utlästa boken och skannade bokryggarna efter något att ta itu med därnäst. Det var inte sällan som jag faktiskt ratade nyinköpta böcker, för att blicken fastnade på en gammal goding.

På den tiden kunde jag ställa in de nyinköpta böckerna i hyllan utan att ha läst dem, för förr eller senare skulle jag hitta dem i min jakt på något nytt att läsa. Det var ingen större risk att de skulle bli bortglömda.

Idag läser jag kanske en bok i månaden. Högst. Absolut högst. Anledningarna är flera: dåligt med tid, inget köksbord och ingen lampa över matbordet. Mest dåligt med tid då, men att inte ha den läsplats man vill anser jag vara en mycket viktig faktor för läsupplevelsen. Så helt plötsligt har jag särskilda delar av bokhyllan som är ägnad olästa böcker. Och det börjar bli trångt där, så det börjar samlas olästa högar annorstädes också.


En annorstädes-hög, med Londonköp till vänster (Laura Thompsons biografi över Agatha Christie, Alex James A Bit of a Blur, Richard Dawkins The God Delusion och Claire Tomalins Jane Austen) och en gammalt-hög till höger (Marian Keyes This Charmning Man, Lena Gentzöes Feminism, det dåliga samvetet Middlesex av Geoffrey Eugenides och – oj, två lästa böcker! – Bitterfittan och What's in a Name, en redogörelse över ursprunget till Londons t-banestationers namn, £5 hos Waterstones).

Nu har jag bestämt mig för att lägga lite mer aktiv tid på läsning. Jag vill vara en läsande människa; det är en stor del av min identitet. Nu gäller det bara att hitta en bra läsplats någonstans i hemmet.

torsdag 25 september 2008

Back to Bloggijala

Den förvånade pappan satte mig på listan över bra bloggar – man tackar och bockar! Enligt reglerna ska man då klistra in bilden här till vänster (gjort), länka till den som nominerade en (gjort) och så lista minst sju bloggar som man tycker om.

Och där går jag på grund. Ni får kolla på min vanliga lista över bloggar jag läser (till höger), för jag kan inte välja sju stycken. Vilka skulle jag ta och vilka skulle jag inte ta? Impossible.

Men det jag tänker göra är att skicka en hälsning till Huskorset – välkommen tillbaka! Du har varit saknad.

"Bitterfittan" av Maria Sveland

På planet till London läste jag då äntligen ut Bitterfittan. Det jag skrev förut kvarstår, men det krävs några förtydliganden.

Jag tycker som sagt att den är bra, men främst som debattinlägg. Som skönlitteratur är den minst sagt skakig – jag hade svårt att verkligen förstå att allt handlar om "Sara" och inte om Maria Sveland själv. Varje gång namnet Sara dök upp ryckte jag till: jaha, just det, det skulle inte vara självbiografiskt, nej. Kanske ska Sara vara ett alter ego, men när man inte känner den privata personen Maria utan bara den offentliga är det stört omöjligt att veta var linjen mellan realitet och fiktion ska dras.

Känslan av att det inte angår mig satt kvar hela tiden. Och irritationen över gnällspikandet. I en kommentar till det förra bitterfitteinlägget skrev Majema:
Fast när du säger att det handlar om respekt så hamnar ju plötsligen problemet, och då även följaktligen lösningen, på individnivå? Att det är bara för gubben att börja respektera, annars får gumman helt enkelt kicka ut honom (för att hårdra det något).

Jag tror att många män (min inkluderat) "beter" sig som de gör eftersom de är fostrade in i det genus som har störst handlingsutrymme i de flesta sfärer i samhället. Detta handlingsutrymme tar de med sig hem också förstås. Strukturerna är så pass genomgripande. Det har, enligt min mening, mycket lite med personlig respekt att göra.

Vore socialisationen till två jämställda genus så enkel att man kunde välja den utan någon större ansträngning så skulle inte vi inte ha någon jämställdhetsproblematik.
Jag håller naturligtvis med om att förklaringen till beteendet ligger i strukturerna, och precis som jag gärna bara släpper saker på golvet för att jag uppfostrats i en miljö där det var okej kommer den genomsnittlige mannen att utnyttja sitt utrymme även i förhållandet om man inte tar upp det på dagordningen. Men någonstans har man väl ändå ett eget ansvar för sin allra närmaste, allra mest personliga relation?

Både bitterfittan och hennes man säger sig vilja leva jämställt, men vågar inte riktigt ta sitt ansvar för att verkligen göra det. Hon ser ner, håller tyst och sväljer sin ångest. Han kör bara på och undviker att se på henne. Hon försöker berätta vad hon vill men kräver ingenting. Han intar en överlägsen ståndpunkt och kör över hennes svaga invändningar. Detta anser jag är explicita val som görs, beslut som tas för att det i stunden är enkelt att göra så. Och för mig handlar en sådan strategi om just bristande respekt – för sig själv och för den andra.

Och vem har sagt att det inte skulle kräva ansträngning? Inte jag i alla fall. Det krävs mycket ansträngning, men om man inte orkar ta den i sin närmaste relation, när orkar man då?